Tankens saltomortaler

21. apr, 2018

Så sitter jag där, i solen och känner de varma vindarna i ansiktet. Det är verkligen en stund av stillhet och närvaro...skulle kunna vara i alla fall, om jag inte ganska snabbt glider in i minnet av en dag, många år tidigare.

Minnet ger sken av att det var annorlunda då, att alla möjligheter stod vidöppna och villiga att låta sig fångas. Det burrar till i mobilen och jag väljer att kolla vad det gäller, trots att jag vet att det nog vore mer värt att spara detta till senare.

Tankarna, som nyss upptogs av en föreställning om hur det var tidigare, tar ett skutt två veckor framåt i tiden. Jag kollar min kalender och formulerar sedan ett svar på frågan som nått mig via displayen på min mobiltelefon. Bra, tänker jag, nu har jag bokat möte om det där som ska hända senare, under hösten, så nu ska jag bara sitta här och känna solen värma och höra fåglarna kvittra...

Men vänta, måste komma ihåg att ta upp imorgon frågan om hur det blir nästa vecka med det jag planerat, men som nu inte blir av... Ska vi hitta ett alternativ eller bara ställa in? Vad skulle vi kunna göra?

Efter en stunds funderande lägger jag plötsligt märke till någon som promenerar förbi och ser sådär avundsvärt tillfreds ut... Jag inser att jag ägnat en lång stund åt problemlösning  inför nästa vecka och känner att frågan väcks om varför det är så svårt att bara vara still i detta nu. Vad är det för drift vi har som gör det så lätt att låta nuet glida undan och istället fokusera på det onåbara som ju befinner sig tidigare eller senare.

En filosofisk reflektion angående detta är att vi som människor inte "är" utan att vi med nödvändighet "blir", alltså att vi definieras av vårt eget självöverskridande i tid och rum, och därför inte mer än väldigt korta stunder förmår "vara" i nuet. Vi blir ständigt till. Vi är processer i görning.

Kanske ska vi bara acceptera att det är så det fungerar, men kanske ska vi samtidigt undersöka på vilka sätt vi kan öva på att hålla kvar nuet och då upptäcka värdet av det som ligger i denna känsla av närvaro, med oss själva, med varandra och med världen.

Vi kan ta tillvara på erfarenheten av vad som sker i det goda samtalet, i det kreativa skapandet då vi skriver, bakar, planterar om blommor eller ägnar kärleken uppmärksamhet. VI kan tänka noga på vad som sker i dessa stunder av nu- och härvaro, för att sedan försöka upprätthålla stillheten i vår vardag lite oftare, så att vi då vi sitter där i solen och känner de varma vindarna i ansiktet verkligen inser hur priviligierade vi är, just i detta nu.      

5. apr, 2018

Yuval Noa Harari skriver i sin bok Sapiens "alltsedan den kognitiva revolutionen har det inte funnits ett ´naturligt levnadssätt` för sapiens. Det har bara funnits kulturella alternativ på en förvirrande bred palett av möjligheter."

När vi ibland slänger in begreppet naturligt i diskussioner som handlar om människors olika sätt att vara på, vore det därför meningsfullt att undersöka ordentligt vad det är vi menar. Om det är så att vi faktiskt tror att det finns mer eller mindre naturliga beteenden eller vanor och att dessa på något sätt kan kopplas till moraliska idéer innebär detta att det blir svårt att se något ur ett annat perspektiv och därmed krångligare att föra ett genuint samtal med någon, d v s tala samman i betydelsen att delta i en gemensamhetsakt.

Att vi tycker, tänker och värderar olika är inte detsamma som att vi inte kan tala samman om dessa olika perspektiv. Om vi däremot kopplar någon av våra preferenser till begreppet naturlig innebär det ett antagande om något mer ursprungligt; något som kom innan det kulturellt betingade; något med ett högre värde. När det jag, du eller vi påstår har ett sådant värde, till skillnad från det som hen eller de påstår, så innebär det en hierarkisk ordning bland idéer och tankar. Mycket av förutsättningen för en dialog är då borta.

Vi behöver vara noga med hur vi talar, och kanske också med hur vi tänker. Om begreppet naturligt kopplas till något som i själva verket är kulturellt, också om det bara existerar i vårt huvud, så innebär det likväl en påverkan på vårt förhållningssätt.

Vi behöver öva oss på att se, tänka på och tala om oss själva, i den värld vi som människor skapar, som intimt förknippade och sammanbundna delar i detta större sammanhang, snarare än att jämföra oss själva och våra beteenden utifrån ett perspektiv som handlar om vad som är mer eller mindre naturligt. 

1. mar, 2018

Tänk aldrig att det inte spelar någon roll, det du gör eller tänker! Gör det du behöver göra, men alltid med inställningen att det är ditt beslut och att det finns en anledning till att du väljer som du gör.

Jag minns senast Stockholm begravdes i snö, det kom mer än nu och över en natt förändrades mycket. Att det rådde snökaos var otvetydigt, men vad som var mer svårt att förstå var resultatet av det amerikanska presidentvalet.

Morgonen 9 november 2016 kändes overklig och känslan av att leva i en obegriplig värld var utan tvekan starkare än på länge. Den morgonen sa jag till mig själv att det vettiga och på alla sätt logiska att göra borde vara att promenera till jobbet. Det skulle antagligen ta lite längre tid än vad det skulle göra en mindre snöig dag men alla alternativ var sämre.

Det jag dock insåg var viktigt för mig, det jag absolut måste göra denna morgon, trots att jag visste att det förmodligen skulle få mig att komma försent till jobbet och att det troligtvis var förenat med viss fara och stort besvär, var att ta cykeln.

Jag föstod att de flesta skulle betrakta mig som en idiot som försökte cykla denna kaosdag, men det stod helt klart för mig att det var viktigt att just denna dag stå fast vid övertygelsen om att allt är möjligt och ingenting självklart.

Det handlade inte om något stordåd. Det var något trivialt och ganska korkat, men för mig spelade det roll, detta att inte ringa och sjukskriva mig för att kunna krypa tillbaka ner under täcket och sedan sörja över världen och hur den utvecklas. Jag ville utmana världen denna dystra onsdagsmorgon.

Mycket riktigt kom jag försent till jobbet, men med en känsla av att ha bevisat för mig själv något mycket viktigt, att aldrig ge upp en idé, hur dum och galen den än verkar, om det handlar om något som för mig är meningsfullt. Den dagen var, mot alla  odds, en mycket bra dag. trots att de samtal som fördes ofta handlade om hur hemsk världen är.

Jag tänker ofta på att detta med att ta aktiv ställning för något kanske inte alltid är helt lätt för andra att förstå varför det är viktigt, i synnerhet om det vi gör inte på ett tydligt sätt kan kopplas till ett synbart resultat. Vad jag i tanken når fram till är att det måste få finnas saker som är viktiga i sig själva, också då de är svårbegripliga för andra att förstå, och att detta är sådant vi inte ska kompromissa med.

Vi kan uppmuntra andra till att ställa frågor och på så sätt inleda dialoger i vilka vi kan lära oss båttre förstå våra motiv för hur vi handlar men också se andras perspektiv och på så sätt utvecklas som människor. 

Vad som är centralt är att inse att det spelar stor roll vad vi som individer gör, hur vi talar med andra om det, varför vi gör det och huruvida vi är medvetna om att det påverkar vårt eget och andras liv. Att ta ansvar är att låta bli att påstå att det inte spelar någon roll. Allt du gör är av betydelse. Du är viktig! 

27. feb, 2018

Tänkandet, det förbannade...tänkandet, det underbara...tänkandet, det paradoxala, magiska, omvälvande, dramatiska, överraskande...tänkandet, gränslöst befriande och samtidigt förlamande begränsande.

Vi behöver öva på att använda tänkandets gåva och de möjligheter det ger oss att nå bortom det vi ser, hör eller har möjlighet att uppleva. Vi behöver bli bättre på att tänka oss fria istället för att låta oss fängslas bakom det tankens galler vi kan skapa i vår rädsla för ansvar.

Då den franske existensfilosofen Jean Paul Sartre talar om hur vi är dömda till frihet kan vi välja att ta detta på allvar och förhålla oss till det utan att fly. Allt vi gör är val, också de passiva så kallade icke-valen. Analogt med detta kan sägas att handling är bättre än icke-handling, helt enkelt därför att det innebär ansvarstagande.

Uppriktigt sagt är det svårt att se vilka andra möjligheter vi har då det gäller hur vi lever våra liv. Oavsett om vi är övertygade individualister, ateister och materialister eller om vi känner oss delaktiga i ett större sammanhang, andligt ledda av en övertygelse om mening bortom vår direkta förståelse, så är de val vi gör eller försöker undvika att göra i vardagen ingen annans val än våra egna. Vi är ansvariga, för oss själva och för den värld vi skapar.

I vår ensamhet är det tankar som dessa som kan bli oss övermäktiga och få oss att vilja fly in i destruktiva beteenden. Det är ett heltidsjobb att vara människa, ett uppdrag som vi bör ta på största allvar. Vi definierar oss själva genom vår idé om begränsning och hur vi hanterar insikten om det faktum att vi aldrig kommer att räcka till.

Ett sätt att hantera tänkandet, såväl när det innebär en konstruktiv kraft som när det utgörs av tung destruktivitet, är att föra dialog med andra. Henry Ford lär ha sagt "Coming together is a beginning; keeping together is progress; working together is success." Jag tänker att det fungerar i många sammanhang, också samtalet och det gemensama undersökandet då vi tänker tillsammans är ett arbete för att nå längre i vår strävan att ta ansvar och ta vår uppgift som människor på allvar.

Varje gång vi deltar i ett samtal som vi finner meningsfullt tar vi vårt ansvar. På samma sätt är vi ansvarstagande då vi lämnar ett sammanhang som vi efter moget övervägande finner meningslöst, för att istället skapa utrymme för ett nytt meningsgivande, konstruktivt och aktivt arbete ihop med andra människor, såväl i praktiken som i samtalet och det obegränsade tänkandets sfär.

2. feb, 2018

Filosoferandets konst är en urgammal konst, men om tankarna svider och tankarna undersöker det som svider, blir det strax ett filosoferande om nyare tider. Nu är det närmare trettio år sedan jag och min förtrogne broder och diktare J.E. for runt och lyste upp vår publiks tillvaro med bevingade ord av bland annat Vladimir Majakovskij.

Det var länge sedan kan det tyckas men än i denna dag finns orden inpräntade i mitt medvetande. "Balladernas konst är en urgammal konst, men om orden svider och orden talar om det som svider, blir det strax en ballad om nyare tider."

I de nyare tider, i vilka vi i detta nu befinner oss, tänker jag att det finns all anledning att föra samtal, på ett seriöst sätt, utan att för den skull ta oss själva på allt för stort allvar. Tvärtom ska det vara ett nöje och en njutning att undersöka frågor tillsammans och vad borgar bättre för detta än att vi kan släppa prestigen och våga filosofera brett och djupt, tokigt och banalt, med risk för vårt goda rykte och utan vare sig bälte, hängslen, skyddsnät eller avbeställningsskydd.

Låt oss vara vilda och dödligt seriösa på ett ytterst tvivelaktigt sätt; låt oss ljuga om sanningen och avtäcka lögnen genom att spraymåla den neongul i lager på lager. Låt oss pröva våra idéer utan krav på rim och reson men låt oss också låta alla komma till tals med sina frågor om vad vi menar.

Att på allvar lyssna på de frågor som föds, som en möjlig konsekvens av våra kreativa, galna och anspråksfulla påståenden, är en möjlighet vi bara vinner på att ta tillvara. Det är i dialogen vi mår bra, växer och utvecklas. Låt oss inse vidden av detta faktum och tänka noga, lyssna uppmärksamt och tala respektfullt med varandra.