Tankens saltomortaler

16. aug, 2020

Det börjar med Greta och avslutas med Laleh. Såväl utomhustemperaturen som hettan i budskapen är hög vid båda tillfällena. Det har varit en lång sommar och många av alla berättelser som nått mig har varit vackra i sitt ibland vemodiga uttryck och sitt allvar. I beskrivningen av det vardagliga finns det dramatiska och personliga, det som går att identifiera sig med, ibland på ett smärtsamt sätt och alltid på ett meningsfullt vis. Det handlar sällan om okomplicerad framgång men ibland om framgångens kostnad eller baksida. Det handlar ibland om hopp men då också om vilja till förändring. 

Jag lyssnar på alla avsnitt, kronologiskt och slaviskt. Skälet är delvis att jag vill slippa välja men också att jag vill veta sådant jag inte visste att jag ville veta. Berättelserna som når mig har sin självklara källa men i samma ögonblick de når mig är de mina. Jag fastnar för något som du kanske inte skulle lägga märke till. Ord och musik rör mig på andra sätt än vad de rör dig. Vi hör inte samma saker och kan ändå känna igen oss i varandras lyssning tillräckligt för att kunna använda det som sagts som en gemensam utgångspunkt för ett fortsatt samtal; ett samtal som är vårt eget i vilket vi skapar vår berättelse tillsammans.   

Det har varit en lång sommar och mycket har varit annorlunda. Solens värmande strålar har inte varit lika självklart välkomna då de vid sidan om sin smeksamhet samtidigt är en påminnelse om det vi inte vill ha i form av en varmare planet. 

Att vara ute och dela plats med många andra som också vill njuta av möjligheten till detta har ibland inneburit känslor av obehag och den påbjudna distanseringen har skapat motsägelsefulla känslor och upplevelser av självmedvetenhet och nivåer av reflektion som ibland gjort det svårt att vara i nuet. 

Då jag ser film eller en serie märker jag hur en plågsam insikt når mig; hur jag var gång en scen där en större grupp människor obekymrat befinner sig på samma plats tänker att när det där spelades in var allt annorlunda. Jag kan höra mig själv tänka att jag skulle vilja vara där, i folkvimlet på gatan, i trängseln bland publiken vid en stor konsert, eller bara i den packade tunnelbanevagnen där människor står pressade mot varandra. Jag skulle vilja vara där utan att behöva fundera på sammanhanget. 

Det är i mellanrummet det händer att något visar sig. Det har varit en lång sommar och också ett ganska stort glapp som inte fyllts ut på samma sätt som det brukar. Istället har det funnits utrymme för tänkande och tvivel. Att tvingas till stillhet innebär en möjlighet för nya eller undanträngda tankar och det kan visa sig att något som känts viktigt visar sig som något annat och att det som tidigare upplevts som oproblematiskt och därför självklart visar sig vara värdefullare än vad jag tidigare trodde och därför värt att ta ansvar för. 

Bara att försöka vara sann i de påstående man ger sig själv i sin inre dialog är inte alltid lätt, i synnerhet då distraktionsnivån är hög. I stillhet kan sanningen tränga igenom och då kanske kräva handling. Det kan vara störande och ganska jobbigt, kanske till och med röra till det ordentligt, rent existentiellt, men det är nog värt sitt pris, både på individuell och kollektiv nivå. 

Nu är inte bara nu och sedan är sannerligen inte alltid sedan. Sedan är alltid, förr eller senare, också nu. 

Bild av Ioannis Ioannidis från Pixabay

23. jun, 2020

Jag lyssnar på Shima Niavaranis sommarprat. Det är lätt att ryckas med i hennes berättelser. Jag föreställer mig det hon så målande och välformulerat beskriver och uppfattar de många lager av komplexitet hon presenterar. En bit in i sitt program sätter hon så ord på den frustration som jag upplever med vår värld. "Dumhet är också en form av makt…"

Mitt fokus vrids ur kurs och jag slungas ned i en associativ malström av olika människors uttalanden och göranden. Också jag är och har varit en spelare i detta dumhetens destruktiva spel.

Vi är alla medvetna om detta märkliga fenomen; dumheten som tar plats i våra olika sammanhang. Vi står ut med det av en rad skäl. Det kan handla om rädsla för repressalier eller osäkerhet vad gäller vårt eget mandat. Det kan handla om att vi saknar verktyg, språk eller ekonomi för att orka ta fighten. Bekvämlighet är en annan tänkbar anledning till passiv acceptans av sakernas tillstånd.

Det skav som i perioder infinner sig är existentiellt. När vi ställs inför frågor om meningsfullhet, livsvärde och hur vi prioriterar vår tid hamnar vi ibland i någon slags oförståelse inför oss själva och den verklighet vi var dag hanterar.

Till syvende och sist ör det svårförklarligt, detta att vi låter dumhet vara en så stor del av våra liv. Det saknar all rim och reson. Maktutövare med tvivelaktiga motiv finns såväl i våra nära sammanhang som i den globaliserade by vi inte kan fly, om vi inte lämnar planeten eller livet, svåra alternativ att sätta sitt hopp till. Bättre då att fundera  över vad som driver oss som grupp att behålla beslutsfattare som ibland saknar all känsla för ansvarstagande och allt som oftast inte har vett att släppa sin egen prestige för att lyssna på andra.

Det är så världen är funtad, säger du. Ja, kanske, men är det inte snarare så att det är så den blir om människor som du och jag inte gör motstånd då vi upplever att det är dumhet som styr. Det pratas ibland om att samhället borde vara mer meritokratiskt, att beslut ska fattas av den mest lämpade, men det är uppenbart ett önsketänkande. Vår verklighet befinner sig ljusår ifrån en, för flertalet fungerande, meritokrati. Varför har vi annars de globala problem vi har? Redan Platon, så elitist han var, såg det motsägelsefulla i att låta de besuttna skriva regelboken. Han menade att det till att börja med krävs både lång utbildning och erfarenhet från en rad områden innan man är någon som kan bli betrodd med makt att styra samhället. För att säkerställa en samhällelig ordning av tillräcklig kvalitet räckte det för Platon dock inte med meriter. Då Lord Acton 1887 yttrade att "makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut" var detta ett omdöme helt i  Platons anda. Som någon med makt att styra är det nämligen så att alla egenintressen måste ges upp. Familj och ägodelar är inte delar av en politikers liv. Detta förstår vi är en såpass extrem position så att den riskerar att fjärma makteliten från medborgarna då olikheterna till dessas vardag skulle bli allt för stor. Samtidigt är det idag så att skillnaderna ändå är enorma mellan de mångas tillvaro och vardagen för en del av de som i demokratisk anda valts att fatta beslut om våra gemensamma intressen.

Det är paradoxalt hur det system som skapar svårigheter för samhällets medborgare att kunna identifiera sig med högt uppsatta beslutsfattare och vice versa gynnar den populism som istället för att närma människor till varandra ökar avståndet, både mellan individer och grupper. Platon varnade för möjliga konsekvenser av demokratins förfall. Han menade att demokrati riskerade att öppna möjligheter för demagoger att få makt på helt legitim väg och att dessa sedan skulle kunna införa diktatur. Vi har under 1900-talet sett det ske flera gånger. Vi kan därför inte annat än anta att det måste ha med dumhet i alla led att göra då historien verkar upprepa sig. Idag ser vi dessa idiotins fanbärare på allt fler av maktens arenor men också i de publikhav som hyllar enkelspårighetens profeter. Vi upplever hur demokratin undergräver sig själv och vi låter detta ske, antingen av lättja eller av oförstånd.

Någon sa någon gång att människor som inte vill bli chefer troligtvis skulle bli utmärkta chefer. Följaktligen gäller antagligen motsatsen även om det bevisligen finns många exempel på kompetent ledarskap. Jag frestas att återigen lyssna på Platon och det han skriver om hur människor som söker sig till politiken gör det för att de söker personlig makt och därmed är ytterst olämpliga. De beslut de fattar korrelerar på ett direkt sätt till ett osunt och ibland farligt bekräftelsebehov. 

För oss som privatpersoner är det kanske en önskan att det som styr oss är tankeförmågan och inte drifterna, men som de driftsmänniskor vi är kommer detta inte alltid att vara fallet, och det måste vi vara generösa nog att förstå, förlåta och omfamna.

För makthavare finns det dock inga förlåtande omständigheter för att låta drifterna styra. Problemet blir akut när tankeförmågan är så pass bristfällig som verkar vara fallet vad gäller några av storspelarna på de globala politiska arenorna. I den verkligheten finns inga alternativ; bara dumheten då den utgör den sämsta och mest förödande formen av makt…

Bild av Grégory ROOSE från Pixabay 

13. jun, 2020

Jag äter middag och samtalar med min äldsta son om Nomadologin, ett utdrag ur Tusen platåer av Gilles Deleuze och Félix Guattari. Det var över tjugo år sedan jag läste texten men i minnet utgör den alltjämt något kittlande  och fantasieggande. Min son läser den just nu, inte av plikt, då den inte utgör kurslitteratur på KTH, utan av lust. Den är inte helt lättillgänglig och begreppsanvändningen kräver mycket av läsaren. Texten ör fylld av understrykningar och kommentarer. Jag kan se hur jag markerat delar som jag tror mig ha fått en viss förståelse för och annat som sannolikt bekräftat idéer jag haft. Det finns också delar av texten som jag verkar ha läst utan att stanna upp vid. En del som kanske inte varit så svåra att greppa men också sådana där det tydligtvis är så att jag inte alls kunnat tolka vad det står. Jag förstår dem fortfarande inte.

Vad som sker under samtalet är att blir det tydligt hur kunskap rör sig över tid och rum och hur vi med hjälp av nya perspektiv kan låsa upp möjliga läsningar av sammanhang, t ex en text, och komma vidare med vår förståelse, också om det gått tjugo år sedan vi sist gjorde ett försök. 

Samtalet rör specifikt några sidor där författarna skriver om att "[k]rigsmaskinens exterioritet bekräftas [-] av kunskapsteorin, som låter oss ana existensen och fortbeståndet av en ´mindre`  eller ´nomadisk` vetenskap".

Det är svårt att vara säker på hur de idéer vi tillsammans formulerar, inspirerade av textfragmentet, skulle tas emot av Deleuze och Guattari om de hade hört dem, men jag tänker att det är av mindre vikt. Det som är bärande ör att vi, med utgångspunkt i det svårsmälta, kan låta fantasin och kreativiteten flöda, något jag tycker beskriver filosofi som fenomen när den är källa till kraft och produktivitet. 

Under samtalet kom vi att undersöka det som författarna beskriver som räfflade respektive släta rum. Då min son med hjälp av sitt matematiska sinne kunde beskriva atomens rörelse i rummet och dess relation till tangenten i det som beskrivs som "den ursprungliga kurvaturen hos atomens rörelse" blev sammanhanget något tydligare för mig. Det handlar om den avvikelse rörelsen innebär så länge den inte begränsas. Det släta rum, vilket låter objekt uppträda utan styrning innebär avsaknad av yttre kontroll. I det släta rummet råder alltså frihet, i motsatts till det räfflade rum i vilket alla flöden tvingas igenom de skapade passager som ger förutsägbarhet och därmed möjlig kontroll för den som skapar och upprätthåller ett sådant system.

När Deleuze och Guattari använder sig av sina, visserligen mycket målande, men ändå tekniskt begreppstunga beskrivningar, tror jag att de strävar efter att konkretisera idéer om hur samhället kan beskrivas. Det handlar om makt och motstånd. Att det bitvis är svårt att förstå gör inget. Texten fungerar i alla fall som en mycket inspirerande utgångspunkt för ett samtal om samhälleliga måsten respektive möjligheter.

Samtalets fokus är skillnaden mellan det som "är" och det som "blir". Det räfflade rummets skeenden kan beskrivas som varande något. De är riktade och alltså beskrivbara i termer av objekt på väg från punkt A till punkt B. I den samhälleliga kontexten inbegriper detta allt som sker inom ramen för institutionaliserade eller andra reglerade verksamheter, d v s det mesta av det mesta, även om vi gärna vill tro att det är på ett annat sätt. Det kan, om vi vill vara tillmötesgående och tacksamma, beskrivas som det samhälleliga kontraktet, som visserligen ingen av oss har skrivit under men som de flesta av oss förhåller oss till på ett ordnat sätt.

I det släta rummet är processer långt mycket svårare att förutse vilket gör dem meningslösa att beskriva på annat sätt än som blivande. Det går inte att veta vad som sker härnäst. Det är ett krävande och i någon mening otryggt sammanhang att befinna sig i men frågan är om det inte är ett mer adekvat, ärligt och rimligt sätt att förhålla sig till livet på.    

Den frihetliga revoltören agerar i ett läge då hen känner sig alltför begränsad, då hen inte accepterar att trängas ihop med ett antal andra individer i en passage mellan två punkter under en given tid, och då beskrivas kategoriskt, alltså i huvudsak som t ex skolbarn, ungdom, praktikant, medarbetare, värnpliktig, yrkesarbetare, mamma, chef, queer e t c. Sådana beskrivningar utgör delar av det räfflade rum i vilket vi framlever våra liv och ja, vi skulle ha svårt att hantera vardagen om vår värld inte kunde sorteras in i olika identifierbara och igenkännbara fält inom vilka vi kan röra oss.

Problemen uppstår då dessa fält inte är, åtminstone inbillat, självvalda utan tydligtvis upplevs som tvingande omständigheter vilka begränsar utrymmet för behov av något annat. Då normer inte hjälper utan stjälper är de av ondo. Detta är något vi behöver prata mer om, att det s a s inte finns ett givet spår att följa för alla och att de som väljer att försöka leva sitt liv i släta rum, inte självklart gör det för att provocera.

Eftersom titeln på den text som var utgångspunkt för vårt samtal är Nomadologin, kom vi in på den skillnad som råder mellan det bofasta liv de flesta av oss lever och vad det innebär i form av förutsägbarhet, åtminstone vad gäller praktiska omständigheter, i motsats till den nomadiska tillvaro i vilken rörelse mellan olika platser är självklar. För de flesta av oss är normen i det sammanhang vi befinner oss inte nomadlivets och för oss, som har förmånen att ha ett eget hem att återkomma till, är det inget konstigt att vilja leva med det förutsägbara i vår vardag. Det ger oss en känsla av trygghet.

Det är ändock fullt möjligt att experimentera i tanken om hur det skulle bli om vi istället för att vara de vi är i egenskap av boende på en given adress, alltså människor tillhörande en särskild lokalt hemmahörande grupp vilken tillskrivs ett antal sannolika egenskaper och sätt att vara på, var i ständig rörelse. Vad skulle det göra med oss om vi, som individer, var dag fann oss själva på en ny plats. Om vi varje morgon, eller när vi nu fått vår vila, reste oss, tvättade oss i enlighet med de möjligheter som presenterades, klädde oss i det som vi kunde hitta, åt av den mat som fanns tillgänglig och sedan begav oss ut på vandring till en ny plats?

Ett som är säkert är att det inte skulle vara möjligt för oss att äga något. Det skulle fungera dåligt att bära runt på ting. Det skulle dessutom vara meningslöst eftersom vi inte längre skulle röra oss i räfflade rum i vilka givna regler om rätt till ägande som en del av en identitet gällde. Samhällskontraktet  skulle handla om öppenhet och tillgänglighet. Fördelning av resurser skulle bygga på nyfikenhet och insikt om att jag som individ inte behöver erövra något och således inte heller behöver hålla hårt i något. Jag skulle bokstavlig talat vandra vidare mot ett annat mål om jag funnit att den plats jag kommit till just för tillfället är upptagen. Jag skulle vara i ständig rörelse och på min väg skulle jag möta människor att lära av. Jag skulle uppleva sådant jag inte tidigare upplevt och om jag skulle känna att jag går åt fel håll skulle det var fullt möjligt att vända näsan i en annan riktning. Det skulle inte finns någon begränsning för tillfredsställelsen av min nyfikenhet…

…ja, jag inser att det finns en mängd komplexa problem med idéer som denna. Det fina med idéer är dock att de kan prövas utan risk. Somligt, som i förstone verkar tokigt, är värt att fundera på för att det kan hjälpa oss förstå mer om det realiserade sammanhang i vilket vi befinner oss. Tänkandet behöver inte regleras. Det vinner tvärtom på att få verka i släta rum i vilka rörelser i alla riktningar påbjuds.

Bild av CreatureSH från Pixabay

7. jun, 2020

Jag möter en gammal vän. Det finns så mycket att prata om. Erfarenheter från ett halvt sekel. Många saker vi inte hade en aning om då, som vi nu kan prata om tillsammans. Barn, små som stora. Relationer, fina såväl som dysfunktionella. Vardagar, de som smidigt betats av och andra, då vi var och en för sig, ensamma, suttit ihopkrupna i olika hörn, fyllda av ångest. Fester, sådana som förlöpt helt enligt önskemål och andra som slutat i kaos. Vi kastas mellan olika åldrar. Att de dagar som räknats dyker upp oftare än de som komma skall är inte konstigt. Det är trots allt lättare att undersöka det vi tror oss minnas än det vi bara kan spekulera om. Kanske är det också så vi vill ha det. Vi väljer att plocka upp det goda som hänt och drömma oss tillbaka för att i nästa sekund kasta oss in i det olustiga som vi inte längre behöver vara i. Det är frihet, att kunna välja att stanna till eller släppa taget.

Vilka är berättelserna om våra respektive liv om inte precis de vi berättar för varandra då vi rör oss fram och åter mellan då, nu och sedan. Det är i dessa vi blir till. Hur är det i så fall med nu- , här- och närvaron? Riskerar vi inte att hela tiden flyga någon annanstans om berättandet tar plats på görandets bekostnad? Nja, det behöver nog inte finnas en motsättning. Nu sitter jag här, ser och hör dig, skrattar och gråter åt det du berättar, berörs, blir påmind om något, blir uppspelt, dämpad eller kanske lycklig. Jag är den som lyssnar och du är den som blir lyssnad på. Det skulle inte hända om vi inte, i detta nu, var här tillsammans.

Det är i upplevelser av oss själva reflekterade genom andra som vi får syn på det vi inte ser i spegeln. Spegeln redovisar enbart den yta som vi jämför med samma yta från dagen innan. En yta vilken illustrerar tidens linjära obeveklighet. Vi ser oss själva se oss själva, utan nyanser. Vårt fokus är enkelriktat och saknar utrymme för dialog annan än den som karaktäriseras av självbekräftelse eller självförnekelse. 

Om du låter mig lyssna förutsättningslöst på det du berättar kan jag återgälda detta med bilder av dig, mångdubbelt mer komplexa än de du ser i spegeln. Sanna bilder i vilka du samtidigt är den du var och den du kommer att vara. Bilder i vilka du är i alla åldrar, här och nu. Berättelserna gör tidsresor möjliga och de komplexa relationerna mellan dig och mig tar oss till olika platser tillsammans.

Tystnad kan skapa plats för inre dialog men den kan också orsaka inre smärta. Smärta vilken behöver lindras. Enkelriktad kommunikationen kan skapa intryck och inspiration men den kan också leda till känslor av otillräcklighet. Känslor som behöver tas om hand. Berättelser som består i ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter där vi ömsom lyssnar och ömsom talar ger utrymme för att bearbeta det som skapats i form av smärta och otillräcklighet. Därför ska vi samtala med varandra om allt! Inte bara om det vi tror att andra kan vara intresserade av, inte bara det som är bekvämt, inte bara det som passar in, inte bara det som glider förbi friktionsfritt. Det är i de komplicerade och störiga berättelserna vi blir till, på riktigt. Det är dessa berättelser vi behöver dela med oss av och det är dessa vi behöver lyssna på.

Det kommer att visa sig att det du trodde var trist och tråkigt för mig framstår som intressant, det du upplevde som skamligt av mig känns igen, det du var osäker på för mig utgör något briljant. Genom berättelserna kommer du och jag att växa och bli mycket mer än vad vi trodde oss vara när vi höll alla tankar för oss själva.

Vi är alla viktiga delar i varandras berättelser. Utan oss är berättelserna ofullständiga.

Bild av Gordon Johnson från Pixabay

24. maj, 2020

"En duett, vad bra…Vartannat ord…Nä,men…Vi kan inte köra vartannat ord…Jo, men det är bra, vartannat ord." Dialogen utspelar sig mellan Per Andersson och Måns Zelmerlöv i Så ska det låta från 19/1 2020. Det som sedan sker är bokstavligen en uppvisning i ekvilibristiskt artisteri.

Egenvärdet av det två minuter långa inslaget är utan tvekan stort. Energin och skratten finns på plats. Men det handlar också om mer än underhållning på hög nivå. Det handlar om bejakandet som förutsättning för allt görande. Analogin till det goda samtalet är enkel att göra. Alla ingredienser finns där, närvaron, engagemanget, entusiasmen och lyssnandet.

Om samtal var tonsatta skulle det vara tydligare när det skär sig men det skulle också vara enklare att följa både tempo och takt. Det skulle finnas möjlighet till stämsång och väl avpassade komplementära inslag. Det skulle krävas uppmärksamhet och koncentration. Det skulle behövas övning och dedikation.

Så vaddå? Så är det ju inte, kanske någon säger och jag svarar att jo, precis så är det. Fast musiken i samtalet inte alltid hörs så betyder det inte att den inte finns där som en möjlighet.  Därför ska vi vara rädda om möjligheten att få vara del i det stämda samtalet och anstränga oss för att undvika de falska toner som föds ur idéer om tolkningsföreträden, om rätt och fel, om självklarheter och fördomar. Den enda förmåga vi behöver göra bruk av är lyssnandet. Då kommer vi att välja ord med vilkas hjälp samtalet förvandlas till den estetiskt finstämda process i vilken ny förståelse föds. 

Det uppenbara borde ju vara att ett aktivt lyssnande ör det som ger mig som individ mest. Jag kan ju få information om saker jag inte redan kände till. Jag kan få en inblick i hur andra tänker och om jag inte förstår är det ju fullt möjligt att be om ett förtydligande. Om det finns tid och om jag är beredd att ompröva min position kan det vara avgörande, ja, till och med livsavgörande. Jag kan, istället för att förkasta något obekant, öppna dörren till ett nytt tankerum, vilket ju rimligtvis kan betraktas som något gott.

Och ja, det kan vara skrämmande att förstå något. I synnerhet då det uppenbarar hur jag tidigare brustit i min kunskap om vad som är möjligt. Det innebär en svårighet att tvingas inse att till synes säker grund verkar vara full av gropar och håligheter vilka gör min gång svajig.

Frågan bör ställas huruvida jag värderar sökandet efter det svårbegripliga eller annorlunda högre än känslan av bekvämlighet eller trygghet, men den bör också, innan den besvaras, undersökas med vidöppna ögon och öron. Om jag väljer att tacka nej till något är det mitt ansvar som människa att kunna svara på varför detta är mitt val.

Om jag är någon som vill ge svar på tal behöver jag skärskåda mina motiv för varför det ibland är viktigare för mig att ha rätt än att det som sägs är sant eller åtminstone sannolikt. Vad är skälet till att välja bort risken för nya insikter som riskerar att rubba cirklarna och vad är det för liv jag väljer om det jag påstår inte är det jag är säker på är sant?

Att ord, handlingar, beslut och val är osäkra är den obekväma sanning vi tvingas acceptera. Att alltid vara på glid, in i något nytt, utgör en samtidighet av kreerande och destruerande. I alla sammanhang, då vi brukar våra möjligheter att tänka, tala, lyssna och skapa, förbrukar vi oss själva i det att vi förändras.

Strävandet efter att bevara en inbillad existentiell konstant är ett misstag om vi vill leva ett meningsfullt och värdigt liv. Att leva är att våga utsätta sig för påverkan som förändrar. Att leva är att riskera att tappa ett ord eller två i en duett där lyssnandet och timingen gör hela skillnaden.

Bild av Gordon Johnson från Pixabay