13. jun, 2020

"Släta och räfflade rum..."

Jag äter middag och samtalar med min äldsta son om Nomadologin, ett utdrag ur Tusen platåer av Gilles Deleuze och Félix Guattari. Det var över tjugo år sedan jag läste texten men i minnet utgör den alltjämt något kittlande  och fantasieggande. Min son läser den just nu, inte av plikt, då den inte utgör kurslitteratur på KTH, utan av lust. Den är inte helt lättillgänglig och begreppsanvändningen kräver mycket av läsaren. Texten ör fylld av understrykningar och kommentarer. Jag kan se hur jag markerat delar som jag tror mig ha fått en viss förståelse för och annat som sannolikt bekräftat idéer jag haft. Det finns också delar av texten som jag verkar ha läst utan att stanna upp vid. En del som kanske inte varit så svåra att greppa men också sådana där det tydligtvis är så att jag inte alls kunnat tolka vad det står. Jag förstår dem fortfarande inte.

Vad som sker under samtalet är att blir det tydligt hur kunskap rör sig över tid och rum och hur vi med hjälp av nya perspektiv kan låsa upp möjliga läsningar av sammanhang, t ex en text, och komma vidare med vår förståelse, också om det gått tjugo år sedan vi sist gjorde ett försök. 

Samtalet rör specifikt några sidor där författarna skriver om att "[k]rigsmaskinens exterioritet bekräftas [-] av kunskapsteorin, som låter oss ana existensen och fortbeståndet av en ´mindre`  eller ´nomadisk` vetenskap".

Det är svårt att vara säker på hur de idéer vi tillsammans formulerar, inspirerade av textfragmentet, skulle tas emot av Deleuze och Guattari om de hade hört dem, men jag tänker att det är av mindre vikt. Det som är bärande ör att vi, med utgångspunkt i det svårsmälta, kan låta fantasin och kreativiteten flöda, något jag tycker beskriver filosofi som fenomen när den är källa till kraft och produktivitet. 

Under samtalet kom vi att undersöka det som författarna beskriver som räfflade respektive släta rum. Då min son med hjälp av sitt matematiska sinne kunde beskriva atomens rörelse i rummet och dess relation till tangenten i det som beskrivs som "den ursprungliga kurvaturen hos atomens rörelse" blev sammanhanget något tydligare för mig. Det handlar om den avvikelse rörelsen innebär så länge den inte begränsas. Det släta rum, vilket låter objekt uppträda utan styrning innebär avsaknad av yttre kontroll. I det släta rummet råder alltså frihet, i motsatts till det räfflade rum i vilket alla flöden tvingas igenom de skapade passager som ger förutsägbarhet och därmed möjlig kontroll för den som skapar och upprätthåller ett sådant system.

När Deleuze och Guattari använder sig av sina, visserligen mycket målande, men ändå tekniskt begreppstunga beskrivningar, tror jag att de strävar efter att konkretisera idéer om hur samhället kan beskrivas. Det handlar om makt och motstånd. Att det bitvis är svårt att förstå gör inget. Texten fungerar i alla fall som en mycket inspirerande utgångspunkt för ett samtal om samhälleliga måsten respektive möjligheter.

Samtalets fokus är skillnaden mellan det som "är" och det som "blir". Det räfflade rummets skeenden kan beskrivas som varande något. De är riktade och alltså beskrivbara i termer av objekt på väg från punkt A till punkt B. I den samhälleliga kontexten inbegriper detta allt som sker inom ramen för institutionaliserade eller andra reglerade verksamheter, d v s det mesta av det mesta, även om vi gärna vill tro att det är på ett annat sätt. Det kan, om vi vill vara tillmötesgående och tacksamma, beskrivas som det samhälleliga kontraktet, som visserligen ingen av oss har skrivit under men som de flesta av oss förhåller oss till på ett ordnat sätt.

I det släta rummet är processer långt mycket svårare att förutse vilket gör dem meningslösa att beskriva på annat sätt än som blivande. Det går inte att veta vad som sker härnäst. Det är ett krävande och i någon mening otryggt sammanhang att befinna sig i men frågan är om det inte är ett mer adekvat, ärligt och rimligt sätt att förhålla sig till livet på.    

Den frihetliga revoltören agerar i ett läge då hen känner sig alltför begränsad, då hen inte accepterar att trängas ihop med ett antal andra individer i en passage mellan två punkter under en given tid, och då beskrivas kategoriskt, alltså i huvudsak som t ex skolbarn, ungdom, praktikant, medarbetare, värnpliktig, yrkesarbetare, mamma, chef, queer e t c. Sådana beskrivningar utgör delar av det räfflade rum i vilket vi framlever våra liv och ja, vi skulle ha svårt att hantera vardagen om vår värld inte kunde sorteras in i olika identifierbara och igenkännbara fält inom vilka vi kan röra oss.

Problemen uppstår då dessa fält inte är, åtminstone inbillat, självvalda utan tydligtvis upplevs som tvingande omständigheter vilka begränsar utrymmet för behov av något annat. Då normer inte hjälper utan stjälper är de av ondo. Detta är något vi behöver prata mer om, att det s a s inte finns ett givet spår att följa för alla och att de som väljer att försöka leva sitt liv i släta rum, inte självklart gör det för att provocera.

Eftersom titeln på den text som var utgångspunkt för vårt samtal är Nomadologin, kom vi in på den skillnad som råder mellan det bofasta liv de flesta av oss lever och vad det innebär i form av förutsägbarhet, åtminstone vad gäller praktiska omständigheter, i motsats till den nomadiska tillvaro i vilken rörelse mellan olika platser är självklar. För de flesta av oss är normen i det sammanhang vi befinner oss inte nomadlivets och för oss, som har förmånen att ha ett eget hem att återkomma till, är det inget konstigt att vilja leva med det förutsägbara i vår vardag. Det ger oss en känsla av trygghet.

Det är ändock fullt möjligt att experimentera i tanken om hur det skulle bli om vi istället för att vara de vi är i egenskap av boende på en given adress, alltså människor tillhörande en särskild lokalt hemmahörande grupp vilken tillskrivs ett antal sannolika egenskaper och sätt att vara på, var i ständig rörelse. Vad skulle det göra med oss om vi, som individer, var dag fann oss själva på en ny plats. Om vi varje morgon, eller när vi nu fått vår vila, reste oss, tvättade oss i enlighet med de möjligheter som presenterades, klädde oss i det som vi kunde hitta, åt av den mat som fanns tillgänglig och sedan begav oss ut på vandring till en ny plats?

Ett som är säkert är att det inte skulle vara möjligt för oss att äga något. Det skulle fungera dåligt att bära runt på ting. Det skulle dessutom vara meningslöst eftersom vi inte längre skulle röra oss i räfflade rum i vilka givna regler om rätt till ägande som en del av en identitet gällde. Samhällskontraktet  skulle handla om öppenhet och tillgänglighet. Fördelning av resurser skulle bygga på nyfikenhet och insikt om att jag som individ inte behöver erövra något och således inte heller behöver hålla hårt i något. Jag skulle bokstavlig talat vandra vidare mot ett annat mål om jag funnit att den plats jag kommit till just för tillfället är upptagen. Jag skulle vara i ständig rörelse och på min väg skulle jag möta människor att lära av. Jag skulle uppleva sådant jag inte tidigare upplevt och om jag skulle känna att jag går åt fel håll skulle det var fullt möjligt att vända näsan i en annan riktning. Det skulle inte finns någon begränsning för tillfredsställelsen av min nyfikenhet…

…ja, jag inser att det finns en mängd komplexa problem med idéer som denna. Det fina med idéer är dock att de kan prövas utan risk. Somligt, som i förstone verkar tokigt, är värt att fundera på för att det kan hjälpa oss förstå mer om det realiserade sammanhang i vilket vi befinner oss. Tänkandet behöver inte regleras. Det vinner tvärtom på att få verka i släta rum i vilka rörelser i alla riktningar påbjuds.

Bild av CreatureSH från Pixabay