Tankens saltomortaler

12. maj, 2020

Hör mig själv säga att jag inte vet om jag vågar komma och möta några kompisar. Att jag inte kan lita på min egen förmåga till återhållsamhet. Tänk om jag kanske inte kan låta bli att ge någon en kram?

Den här rädslan för att orsaka att någon annan blir sjuk är ju funktionell, javisst. Jag kan ju inte veta om jag bär på smitta. Det verkar ju ingen kunna veta. Jag har ju ingen aning om vilka konsekvenser detta i så fall skulle kunna få. Det är ju otydligt, vem som blir lite sjuk, vem som drabbas väldigt hårt och vem som dör. Rysk roulette. Lite till mans hoppas vi att kulan inte ligger i loppet. Inte för oss själva. Inte för någon.

Så hur ska jag kunna ta mig till ett möte och sedan hålla avstånd. Självkontroll är svårt. Förnuftet pressas till bristningsgränsen. Medvetenheten om det enda vettiga, till synes säkra, finns där. Som en tankebur. Livet är fullt av dem, dessa situationer, då man vet att det finns ett krävande borde som är så lätt att vilja se förbi. Man inser, lite försent, att kroppen kopplat loss sig själv och handlat på eget bevåg. Lämnat förnuftet långt bakom sig och seglat rätt in i stormen.

Det har alltid inneburit en risk. Det kan vara förödande. Att hoppa över skaklarna. Nu har det dock nått andra nivåer. Jag vill ju bara ta någon i hand, eller krama om någon jag inte sett på länge. Det är ingen självklarhet. Det behöver betänkas.

Det skapar en känsla av uppgivenhet. Att inte veta hur länge det kommer att pågå. Det nya normala. Hur ska vi kunna återgå till det som tidigare var. En del dagar svävar svaret jag inte vill ha framför mina ögon: Det kommer aldrig mer att vara självklart. Att stå nära någon, utan ett osäkert… "tänk om…"

Andra dagar är hela processen en källa till insikt om vad som är viktigt. Riktigt viktigt. En påtvingad förståelse om att varje sekund i ofrivillig ensamhet är en förlust. Inte förhandlingsbar. Individualismen kan väljas bara när den är ett kort steg ut ur gemenskapen. När det är enkelt att backa in igen. Gruppen är alltid primär. Värdet alltid intrinsikalt. Allt annat är en missuppfattning. 

Så hur ska jag agera. Jag kan inte låta bli att tänka på Tomas Tranströmers ord:

"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta."

Bild av PublicDomainPictures från Pixabay

9. maj, 2020

Visst är det fint, att veta hur världen är funtad. Det är bekvämt. Jag vaknar tidigt, försöker vända på mig och hoppas att det är förmiddag när jag hör världens knarrande friktion nästa gång. Så blir det inte. Jag kan inte stänga ljuset ute. Inte heller fåglarnas snackande. Trots allt är klockan 5.45 och de rullgardiner jag lovat mig själv de senaste åren har ännu inte blivit verklighet. Solen kom redan vid fem, sågs fyrtiofem minuter senare och segrade strax efter det. Naturligt kanske, men hur är det nu vi gör för att hantera ett fenomen som tvingar på oss sin naturlighet. Kultiverar det, så klart. Så bör det vara och om detta må vi vara överens. Eller...

Hur blir det när vi inte kan nå fram till varandra, alltså angående hur vi vill ha det, eller vad som är rätt väg att ta. Vi går åt olika håll. Senare, långt senare, när vi vandrat varvet runt möts vi så igen. Du hoppas att jag tagit mitt förnuft till fånga efter min promenad och jag tänker likaså att du ska ha insett hur rätt jag har. Det är naturligt, för trots att jag ju vet något som jag tror att du ännu inte förstått, nämligen att du kanske har lika rätt som jag så är det oförklarligt svårt för mig att acceptera det. Så vi går förbi varandra på vår väg runt klotet ännu en gång. Saknar varandra och det möjliga samtal vi hade kunnat ha. Detta är svårt, för vi har lärt oss att det är viktigt att hålla på sin rätt, att vara principfast och att detta att låta sig förledas är av ondo. Men vem är det egentligen som förleder vem?

Jag lyssnar och hör frågor som ställs, om vart världen är på väg och hur det ska bli. Frågor utan nyfikenhet. Krampande frågor med en önskan, eller ett krav på att bli besvarade på rätt sätt. Men hur ska vi någonsin förstå något om annat än det bekanta om vi uteslutande, gång efter annan, beställer det vi tror att vi vill ha, istället för att vara öppna för att pröva det vi inte ens visste fanns?

En vis person sa en gång att det synes vara som så att det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens fall. På frågan om hur det ska gå är det nog få som önskar att få harmagedon som svar. Något fler kan nog tycka att en finansiell härdsmälta är ett godtagbart eller till och med önskvärt svar. I båda fallen handlar det om det vi tror att vi vet något om och i båda fallen är kostnaden i förspillda liv enorm. Ja, i det första fallet är den hundraprocentig. Så varför frågar vi som vi gör och söker svar som dessa istället för att i tanken försöka uppfinna det vi ännu inte kan föreställa oss? Vem bestämde att tanken behöver vara begränsad, så fort det handlar om sådant som inte faller under rubriken fiktion?

Det är anmärkningsvärt hur vi tror att vi håller oss inom ramarna för det vi förmodar är rationellt handlande och tänkande när vi likställer katastrofkapitalismens avsaknad av spelregler med ekonomisk evolution, utan att reflektera över att evolution inte är detsamma som framsteg. Evolution är förändring i enlighet med omgivande omständigheter. Det handlar om överlevnad.

Idén om att det är pengar som får världen att snurra ör inget annat än fiktion. Det är människor som tror på fiktionen, eller snarare lärt sig att tro på fiktionen, som spänner fjädern som ger fart åt världen. Om det vore på annat sätt kunde vi ju alla luta oss tillbaka och bara åka med. Så låt oss starta om och berätta historien om hur världen är funtad på ett annat sätt.

Vi kan börja att med att kalla saker för det de är. Pengar är omvända skuldsedlar. Inte ett mått på lycka. Att tro att pengar är en metod för att driva in en skuld som handlar om att någon ska göra mig lycklig är ett fatalt misstag.

Det är viktigt vad vi använder för ord och hur vi gör det. Annars kan det bli så att vi missuppfattar livet till den milda grad att vi inte orkar med det. När pengar blir alltings mått slår det i något läge tillbaka. Vi vet att det är så, och lik förbannat väljer vi att dansa med i den virvlande och suggestiva koreografi vilken riskerar att göra oss utmattade och olyckliga. Varför gör vi det? Varför låter vi oss luras. För att det är berättelsen om konkurrens, framgång och pengars värde vi marinerats i sedan en mycket tidig ålder.

Det måste inte vara så. Vi måste inte acceptera de roller vi tilldelats i den berättelse vi egentligen inte tror på. Vi behöver inte vara offer för orubbliga omständigheter. Vad vi måste göra är att inse och acceptera att det är möjligt att sätta punkt, vända blad och skriva nytt bara om vi väljer att samarbeta. Då, när vi börjar samtala och lyssna på varandra om hur världen skulle kunna snurra på ett annat sätt, är allt möjligt. Allt börjar med en idé om något som ännu inte finns.

Bild av Moshe Harosh från Pixabay

1. maj, 2020

Att vara mitt i en förändringsprocess skapar nya insikter. Det är på ett sätt omvälvande, samtidigt som det är helt odramatiskt. Mer än chockartad ahaupplevelse handlar det om en långsam malande anpassning, en rörelse mot något annat, inte tidigare upplevt. En växande förståelse om att allt är annorlunda från och med nu. Ett existentiellt uppvaknande, om man så vill, i vilket världen på en gång framstår som en plats för samarbete och konstruktiv krishantering och samtidigt som avtäckt i sin brutalitet. Det tydliggörs hur ett ekonomisk-ideologiskt system vilket under lång tid fokuserat på individens styrka och strategiska förmåga uppenbaras som bristfälligt när det inte längre fungerar att stänga problem ute.

Ett virus når oss, nästan oavsett hur väl vi, som individer, förmår skydda oss, helt enkelt för att vår granne saknar resurserna, kunskapen eller viljan att skydda sig. På ett liknande sätt som påverkan på den globala miljön inte går att stänga dörren mot kan vi inte i detta nu åka någon annanstans för att slippa undan. Det finns ingenstans att ta vägen. Om det inte framgått sedan tidigare är det nu uppenbarat med all önskvärd tydlighet att vi inte längre kan fortsätta på samma sätt som vi gjort fram till nu. Vår individuella förmåga att hantera en global situation som den som en pandemi innebär är svag. Vi måste samarbeta, inte konkurrera. Frågan är varför vi inte förmår komma till en sådan slutsats redan innan en sådan här situation uppstår. Vi inte bara vet att vi är sociala varelser. När vi, förr eller senare, skärskådar oss själva och våra liv framstår det med all önskvärd tydlighet att vi vill vara sociala med andra mer än vi vill något annat. Inte hela tiden och inte till vilket pris som helst. Vi vill vara i en grupp där bekräftelse, trygghet och kärlek styr. I den bästa av världar lever vi våra liv precis så. Men den bästa av världar är sällan en konstant. Snarare något som kommer och går under livet. Här och nu är i bästa fall just precis där vi vill vara. Våren 2020 är för många inte en sådan plats. Det är tydligt att det fanns ett innan och att det kommer att finnas ett efter. Nuet är något av ett vakuum. Ett ofrånkomligt faktum att förhålla sig till. En avsaknad av så mycket som fram till nu varit vardag. Möten med människor på gatan, samtal med en främling på bussen, den oproblematiska närheten till andra i publiken framför en scen eller i biosalongen, de kollegiala men förtroliga tankeutbytena med någon på stolen bredvid på jobbet, den riktigt nära intimiteten med en annan människa, de inkännande kollektiva rörelserna i närkontakt med en stor grupp människor på väg någonstans, trängseln i bassängen på badhuset, köandet till kassan i matbutiken, kramarna, viskningarna, hängen... Alla dessa upplever som varit självklara sociala situationer i närhet till andra människor, ibland härliga, ibland inte helt angenäma men aldrig skrämmande.

Känslan av existentiellt obehag som skapas utgörs av en gnagande tanke på att det kan vara farligt att träffa andra människor, kanske inte för mig, kanske inte för de andra, just då och just där, men sannolikt för någon annan, i morgon eller senare under dagen. Det är svårt att bortse från möjliga konsekvenser av ett handlande, ständigt och överallt, med mindre än att bli en solitär.

Problemet är att få av oss kan hantera isolation någon längre tid, utan att påverkas negativt. Vi behöver varandra för att fungera. Vi behöver också varandra för att hantera det vi förstår. Hur kompetenta individer vi än framstår som så är vi beroende av varandra, av gruppens samlade kunskaper, erfarenheter och styrka. Ur ett globalt perspektiv innebär skrivningen om att gruppen aldrig är starkare än sin svagaste länk att vi behöver sluta låtsas som om problem kan finnas någon annanstans utan att det drabbar oss. Det är dessutom en moraliskt oförsvarbar position att envist hävda rimligheten i att världen är ordnad så som den är och att vår önskan är att allt ska återgå till det "normala".

Detta är ett vägskäl. Låt oss välja rätt väg för att klara av vad vi behöver hantera idag men framför allt för att klara av vad som kommer att möta oss imorgon.

Bild av Harry Fabel från Pixabay

17. apr, 2019

Jag känner ibland en avund gentemot troende människor. Tänk att ha en övertygelse om något. Något som innebär absolut visshet. Jag vet att de allra flesta som hyser någon sorts tro, från tid till annan, tvivlar. Så måste det vara; att tro är inte att veta. När livet är rörigt och frågetecken ställer sig i kö skulle det ändå kännas lättare om det fanns något att falla tillbaka på, något som inte skulle behöva ses ur olika perspektiv. 

Någon lär ha sagt att detta med att filosofera är att undergräva sig själv. Filosoferandet är alltså inte riskfritt. Att ställa frågor är att söka svar. Det som är krävande vad gäller det filosofiska frågeställandet är att det kan kännas som om svaren antingen är för många eller att de inte visar sig alls. Filosoferandet utgör i detta en så stor otillfredsställelse, ett ständigt pågående antiklimax. 

Likväl är det filosofiska undersökandet av livet det jag ständigt återkommer till. Också då det är frustrerande genom att frågandet hela tiden skapar nya frågor. Det filosofiska livet ger aldrig entydiga svar och de svar som kommer skapar genast nya frågor. Bra dagar är detta en utmaning att anta; något som innebär spänning och skapar en kreativ och produktiv process. Mindre bra dagar kan det ständiga frågeformulerandet kännas poänglöst. Dåliga dagar kan processen innebära oerhört mörka tankar om livets och världens ständiga och till synes meningslöst föränderliga oskärpa. Alla livlinor riskerar då att brista och jag faller ner i en malström av negativitet. Ett fenomen som just då inte bara känns oundvikligt utan dessutom hopplöst återkommande. 

Som tur är återvänder jag alltid förr eller senare till tanken om att det filosofiska frågandet är nödvändigt. Sokrates lär ha uttryckt att ”det oreflekterade livet inte är värt att leva”. Det är paradoxalt nog så att den tankens irrfärd som för oss ner i de mest bråddjupa dalar av meningslöshet är desamma som också tar oss upp i de kreativa och produktiva sfärer i vilka skapas de mest fantastiska tankekonstruktioner. 

Kanske är utgångspunkten själva pudelns kärna, detta med avund. Det handlar om att erfara något och inbilla sig att man därför kan veta något om detta. För mig handlar det om att jag tillskriver andra människor ett inre liv som på något sätt skulle vara lättare än mitt. Vad gäller de troende inbillar jag mig att de alltid har sin övertygelse att falla tillbaka på, men det är ju inget jag kan vara säker på. De frågor de ställer när livet och världen verkar utgöra ett drama fyllt av orättfärdighet är antagligen ganska lika de jag formulerar. 

Om jag skärskådar mitt inre liv så nog är det så att jag hyser en övertygelse; nämligen att filosoferande leder till insikt och vidare till ökade möjligheter att handla gott. I linje med detta formulerar jag en fråga som saknar ett entydigt svar. Kan filosofisk aktivitet vara föremål för tro, ja till och med innebära en övertygelse att falla tillbaka på då marken under våra fötter gungar?

Bild av Engin Akyurt från Pixabay 

16. apr, 2019

Det var länge sedan jag filosoferade, ja, alltså tänkte till om något med förundran och nyfikenhet. Jag känner att det är hög tid att återuppta det som ju kan betraktas som en god vana och ett sätt att mota galenskapen i grind i en allt mer komplex och utmanande värld. 

Det första jag lägger märke till är hur det känns. Jag undrar därför varför det påstås att ordet är primärt, det vill säga att det är ur ordet hela vår existens når oss? Är det ett rättvisande och tillämpbart sätt att betrakta världen på? Vad händer om vi istället föreställer oss att ursprunget når oss i form av en känsla? 

I begynnelsen var glädjen...nyfikenheten...hungern...rädslan... Kort sagt, det första vi upplever är det som känns och som inte helt enkelt kan formuleras i ord. En sådan slutsats skulle kunna resultera i att vi istället för att uppmanas att sätta ord på det vi känner uppmuntras att förmedla vår känsla, på andra, mer direkta sätt. För hur mycket jag än älskar ordet och de språkliga uttrycken så råder det ingen tvekan om att det skapas en distans i överföringen mellan hur något känns och hur jag med ord kan beskriva detta. 

Det finns en rad möjligheter att mer direkt förmedla känslor än via ordet. Dessa inbegriper, i den kultiverade värld vi befinner oss, alla olika former av konst. Allra tydligast för mig utgör kanske musiken en förmedlare och förstärkare av känslor. 

Det är stor tragik att vi upplever en samhällsutveckling där rationalitet och effektivitet får mer spelutrymmen på bekostnad av de konstnärliga uttryck som representerar människors känslor och deras mående. Det är paradoxalt att det parallellt råder en motsatt trend vad gäller de områden där rationellt tänkande och analys bör råda: politik och ekonomi. Det politiska spelet i vår högindividualiserade epok kan tyckas bestå i en allt högre grad av fabricerade sanningar vilka kännetecknas av hur illa underbyggda de är. De saknar i mångt och mycket grund i vetenskapligt tänkande och dess ambassadörer har förirrat sig ut i det grundlösa tyckandets sankmarker. Budskapen de skriker ut appellerar till känslan av brist eller orättvisa vi tycker oss uppleva. 

Redan Platon menade att det sociala sammanhanget är av vikt för hur vi agerar och mår. För att vara en god människa, och med Platon innebär det ju en objektiv egenskap, detta med godhet, så bör vi omge oss med andra goda människor. Att Platon är en mångfasetterad och konstruktiv tänkare är oomtvistligt. Han har bidragit med oerhört mycket till den filosofiska sfären. Vi bör dock, när vi läser honom idag vara försiktiga med hans elitistiska förhållningssätt. Vi kan inse hur begränsade vi blir om vi fullt ut anammar hans idé. Det finns idag ett begrepp för den position där vi isolerar oss med vårt sätt att tänka på, nämligen åsiktskorridor. I en sådan tankebubbla kan vi omöjligt befinna oss om vi vill föra filosofiska samtal och tänka mer noggrant. Om vi däremot känner att vi mår dåligt på jobbet, i skolan eller i något annat socialt sammanhang, i vilket vi befinner oss, och vidare kan härleda disharmonin vi upplever till det agerande och de åsikter som har med människorna runt oss att göra, bör vi kanske fundera på möjligheterna till förändring. Vi riskerar att bli nednötta i vår strävan att skapa något som vi tror är det rätta, om vi hela tiden stöter på patrull i form av negativa återkoppling. 

Var uppmärksam på hur det känns och på huruvida ett samtal, ett tankeutbyte eller ett hantverkande vinner på det sammanhang i vilket det utspelar sig eller om det skulle fungera bättre någon annanstans. 

Fortsätt också använda och dra nytta av orden och kom ihåg det som är soundtracket i ditt liv. Håll musiken nära och lyssna utan distans. Det handlar inte om att förstå. Det handlar om att vara.

Bild av Pexels från Pixabay